Trött...

 ... på sjukdomar

... på gnäll

... på utbrott

... på seghet

.... på frustration

... på mig själv

Dags för någon slags minisemester från livet?

Hittade ett mumincitat bland gamla papper idag... något om att det är synd att inte muminmammor också kan ta sitt pick och pack och övernatta utomhus, särskilt med tanke på att just mammor skulle behöva göra det lite då och då. Och ett annat citat från Lilla My där hon konstaterar att mammor kan inte gömma sig, för man hittar dem alltid, i någon skrymsel eller hörn. Jovisst. Det har man lärt sig vid det här laget. Att ta sitt pick och pack och smita iväg mitt i kaoset kan man inte och att gömma sig vore förmodligen precis lika lönlöst. Fast ibland skulle man verkligen vilja göra båda delarna.

Naja, livet börjar väl återvända på något sätt... C är på bättringsvägen efter sina feber- och magsjukor. Ja, jag nämnde förstås inte att mördarmagsjukebakteriet som skördat halva Jyväskylä gjorde sitt även här hemma. Inkubationstiden precis densamma som för oss övriga; efter 1,5 dygn med oss som sällskap var C också dålig. Och han var redan febersjuk när skiten (ursäkta mig!) började. Helgen var verkligen en weekend from hell...

Adeles magsjuka har varit en seg historia. För oss stora har allt varit över på 1,5-2 dygn, men hon har dragits med sin diarré i 6 dagar. Tills idag, nu är det helt plötsligt stopp på alla aktiviteter på blöjfronten, vilket förstås var glädjande  först men alltmer oroväckande när hon mot eftermiddagen började bli mer och mer gnällig och orolig. Det ser ut som om hon har ont i magen, men såklart hjälper det inte direkt till att skippa sin tupplur på förmiddagen och krympa den på eftermiddag till ynka 45 minuter. Efter vad som kändes som en liten evighet med gråt och skrik var jag på gränsen till ett smärre sammanbrott varvid C tog henne till en liten biltur.

Nu sitter alltså denna morsa i fåtöljen i en klassisk "coma-ställning", kurerar sin huvudvärk (kan man få ont i huvudet av att lyssna på för mycket gråt?!) och försöker återhämta sig. Undrar om den senaste tiden känts så slitsam bara för att vi i det stora hela haft det ganska mysigt med varandra? För visst visar sådana här tider hur sårbar vår lilla familj är i sin relativa isolering från mor- och farföräldrar; nu var det bara enorm tur att jag råkade bli dålig när vi var i Finland och inte när vi var här och när även C var sjuk. Och hur mycket roll spelar den oro och lätt ångest jag har inför återvändandet till arbetslivet, för visst spökar den i tankarna lite här och där?

Inte helt tillfreds med tillvaron... En minisemester vore sannerligen något!