Spöket Brorsan

Till och från under de senaste månaderna har jag känt att det varit svårt, eller i alla fall svårare än tidigare att skriva något om Ville. Det gällde under hela sommaren, men den senaste tiden har hans närvaro och hans frånvaro återigen blivit mer akuta.

Och inget konstigt med det, med alla dessa "för ett år sedan"-dagar; för ett år sedan jag rusade till Jyväskylä för att hinna ta avsked, för ett år sedan våra sista ord till varandra, för ett år sedan dessa overkliga dagar i bubblan på sjukhuset, för ett år sedan då den oundvikliga döden kom, för ett år sedan han inte längre fick fira sin födelsedag. Nu är det väl bara ett till sådant där "för ett år sedan" som kvarstår; begravningsdagen. Därefter, eller redan nu, är det en annan tidsräkning som gäller.


Sorgen. Den ser annorlunda ut nu. Den är stillsammare och lugnare än före döden. Den erövrar inte hela mitt livsutrymme, breder inte ut sig över alla andra tankar och känslor, dominerar inte så fullständigt att jag inte kan känna något annat.

Allt har dock inte förändrats. Känslan av orättvisa finns kvar. En uns av ilskan också. Men ändå, någonstans börjar jag komma till någon slags acceptans. Börjar rekapitulera inför det oundvikliga, det som redan skett, det som vi aldrig hade något val om.

Sorgen har fått en ny vän, en likvärdig kamrat, nästan som en tvilling.

Saknaden. Den triggas igång av de mest oväntade sakerna, små minnesbilder, plötsliga möten med den bror jag en gång hade. Eller har. Jag vet inte längre vad jag ska använda för tempus. Han finns där, men ändå inte. Ibland gillar jag tänka på att det är han som är "spöket" som Adele pratar så ofta om numera och som hon är både smårädd för och småförtjust i. Tanken om att han hittat till vårt nya hem, ser hur vi har det, visar sig för Adele och busar lite... ja, trots allt det irrationella finns det något trösterikt i det. Kram på dig, Spöket Brorsan <3

Det blir bättre... eller?

Hördu, nu har jag ändrat mig vad gäller dina besök. Jag orkar inte träffas just nu. Eller jag vill, men kan inte och det är det som är problemet. Hur kan det skifta så från en tid till en annan? Det var inte alls länge sedan jag var glad över att få möta dig i drömmarna, för den flyktiga kontakten jag fick med dig och den tid tillsammans vi inte kan få tillbaka.

Men nu orkar jag inte. Blir bara ledsen av att ha dig där, framför allt ledsen över att inte få ha dig nära såsom jag vill. Att inte kunna planera något gemensamt för framtiden, att inte kunna berätta för dig vad sin systerdotter har hittat på och höra dig skratta åt hennes upptåg. Att inte kunna säga att jag är nog lite arg på dig också. Arg för att jag känner ett ensamt ansvar för våra föräldrar, ett ansvar som tidigare var vårt gemensamma och som kändes tryggt att dela med dig. Nu är jag själv med det och även om det inte väger så tungt ännu, vet jag att allt kommer  att bli svårare sedan.

Vet du vad mer som är dumt? Det har gått 8 månader och jag för fortfarande någon slags meningslös förhandling med ödet. Försöker få dig tillbaka. På riktigt alltså! Förhandlar om månader, år, en hel livstid med en okänd motpart som bryr sig inte ett dugg om mina försök att skaffa dig mer tid - eller mig, oss, mer tid med dig. På Valborg fick jag ett samtal från en av dina närmaste vänner. När hon ringde och sade att något hade hänt och att hon kände sig tvungen att höra av sig till mig var min spontana tanke att du kommit tillbaka. Den tanken levde kvar i mig bara en flyktig stund, så otroligt naiv, men samtidigt så sann, så äkta och förenat med sådan glädje. Och sedan detta crash-boom-bang. Tillbaka på jorden, bokstavligen.

Jag undrar när man som efterlevande (vilket ord!) börjar komma tillfreds med tanken på att du inte kommer tillbaka. Fy sjutton vad jag saknar dig.

Luckor som öppnas och stängs

Åsa Christoffersson i Corren.se skriver i sin krönika om den framlidne Christian Gidlunds mormor som genom sitt telefonsamtal till redaktionen öppnar en lucka till det som Christofferson kallar för verkligheten. Samtalet handlar om Christian som varit mormodern så kär, Christian som inte kunde besegra cancern, Christian som somnade in i mitten av september, Christian vars öde är alldeles för lik min kära brors.

Jag vet vilken lucka Åsa Christoffersson skriver om, för så är även min vardag. Fylld med luckor som öppnas och stängs hela tiden. Det är en märklig sammansättning av händelser, saker, människor som kan få saknadens lucka att öppna sig; ett foto från förra sommaren som nu färgas av den ännu tyngre vetskapen om att det blev vår sista sommar ihop, ett sms jag skulle vilja skicka till en mottagare som inte finns, julklappsidéer för någon som aldrig kommer att få fira jul med oss, ett gammalt mail från honom jag stöter på i min mailbox mitt i arbetsdagen, möten med människor som jag inte träffat sedan det fruktansvärda inträffade. Den där märkliga känslan att han är samtidigt överallt och ingenstans.

Ibland är känslan som om man skulle gå i en myr, i väntan på nästa sjunkhål att ofrivilligt doppa sig i. Och ändå är jag inte rädd för att sjunka helt. Jag kan förvånas av mötet med saknaden, ibland till och med välkomna den, ibland sky den som pesten. En alldeles normal, onormal tillvaro.

Och så går tankarna tillbaka till den där Christian... och till en annan ung människa med lokal koppling som inte fick leva det långa livet som vi flesta tar för givet och planerar inför. Victor Engström fick offra livet för sjukdom som enligt den uppfattning jag fått av medierapporteringen var precis densamma eller åtminstone mycket lik min brors. Hans syster skriver om sina känslor, sin förlust, sin vardag - så olik min, men ändå så lik - i sin blogg.

När jag läser bloggen, upplever jag ännu en lucka som öppnas, den som släpper in frustration, bitterhet och ilska - för att det är ännu fler som drabbats, ännu fler som sörjer, ännu fler som saknar. Min börda, om vi ska kalla det för det, blir inte lättare av att det finns andra i samma situation. Jag önskar så innerligt (och extremt naivt) att ingen, INGEN någonsin skulle behöva drabbas av obotlig cancer. Och sedan gör jag det jag tränats till att göra den senaste tiden, tar tag i den där luckan och stänger den med en smäll. Återgår till min vardag, till den verklighet där verkligheten inte finns och lever. Lever, för att jag kan.