Luckor som öppnas och stängs

Åsa Christoffersson i Corren.se skriver i sin krönika om den framlidne Christian Gidlunds mormor som genom sitt telefonsamtal till redaktionen öppnar en lucka till det som Christofferson kallar för verkligheten. Samtalet handlar om Christian som varit mormodern så kär, Christian som inte kunde besegra cancern, Christian som somnade in i mitten av september, Christian vars öde är alldeles för lik min kära brors.

Jag vet vilken lucka Åsa Christoffersson skriver om, för så är även min vardag. Fylld med luckor som öppnas och stängs hela tiden. Det är en märklig sammansättning av händelser, saker, människor som kan få saknadens lucka att öppna sig; ett foto från förra sommaren som nu färgas av den ännu tyngre vetskapen om att det blev vår sista sommar ihop, ett sms jag skulle vilja skicka till en mottagare som inte finns, julklappsidéer för någon som aldrig kommer att få fira jul med oss, ett gammalt mail från honom jag stöter på i min mailbox mitt i arbetsdagen, möten med människor som jag inte träffat sedan det fruktansvärda inträffade. Den där märkliga känslan att han är samtidigt överallt och ingenstans.

Ibland är känslan som om man skulle gå i en myr, i väntan på nästa sjunkhål att ofrivilligt doppa sig i. Och ändå är jag inte rädd för att sjunka helt. Jag kan förvånas av mötet med saknaden, ibland till och med välkomna den, ibland sky den som pesten. En alldeles normal, onormal tillvaro.

Och så går tankarna tillbaka till den där Christian... och till en annan ung människa med lokal koppling som inte fick leva det långa livet som vi flesta tar för givet och planerar inför. Victor Engström fick offra livet för sjukdom som enligt den uppfattning jag fått av medierapporteringen var precis densamma eller åtminstone mycket lik min brors. Hans syster skriver om sina känslor, sin förlust, sin vardag - så olik min, men ändå så lik - i sin blogg.

När jag läser bloggen, upplever jag ännu en lucka som öppnas, den som släpper in frustration, bitterhet och ilska - för att det är ännu fler som drabbats, ännu fler som sörjer, ännu fler som saknar. Min börda, om vi ska kalla det för det, blir inte lättare av att det finns andra i samma situation. Jag önskar så innerligt (och extremt naivt) att ingen, INGEN någonsin skulle behöva drabbas av obotlig cancer. Och sedan gör jag det jag tränats till att göra den senaste tiden, tar tag i den där luckan och stänger den med en smäll. Återgår till min vardag, till den verklighet där verkligheten inte finns och lever. Lever, för att jag kan.