Svenskt, finskt - finskt, svenskt

För ovanlighetens skull - och kanske som ett välkommet tecken på att livet fortsätter - har mitt jobb triggat igång tankar som jag känner behöver dryftas på detta forum. 

Igår eftermiddag avbröt jag den här veckans VABbande och deltog i ett seminarium om lärarutbildningen i Finland och i Sverige. Seminariet anordnades av min arbetsgivare Mälardalens högskola och den lokala länsstyrelsen i samarbete med Finlandsinstitutet och Finlands ambassad. Den viktigaste ingången innehållsmässigt var de även i Sverige mycket omdiskuterade framgångarna Finland haft inom utbildningssektorn de senaste åren och lärarutbildningens roll i det hela. Tanken var att ett antal utvalda besökare från Finland skulle ge sin syn på en verksamhet som inte existerar i Sverige; de sk. övningsskolorna (där alla lärarstudenter vid alla finländska universitet har en del av sin praktik/VFU). I programmet ingick förstås även en presentation av preliminära tankar på att införa liknande system i Sverige, eller åtminstone på prov vid MDH, samt olika innehållsmässiga programpunkter där Finlands och Sveriges gemensamma historia, värdegrunden i samhällena, osv. lyftes fram. 

För mig var seminariet givande av arbetsmässiga skäl - jag jobbar just nu med en delstudie i avhandlingen som illustrerar och diskuterar språkliga och kulturella ideologier och sk. "policyfrågor" i den tvåspråkiga skolan vars verksamhet jag studerat. Vidare är ämnet intressant med tanke på min nuvarande och framtida karriär som lärarutbildare. 

Den personliga dimensionen och den kittlande känslan som deltagandet i seminariet bidrog med hade jag däremot inte räknat med. I en Facebook-uppdatering från seminariet uttryckte jag känslan som om svenskheten och finskheten skulle studsat i mig som en gummiboll - för det var det närmaste jag kunde komma på metaforiskt. När jag lyssnade på föredragshållarna kände jag en egendomlig stolthet över det finska utbildningsväsendet och kände mig sådär extremt finsk med tankar i stil med "jag är ju en produkt av den där fantastiska utbildningen" :D. Och vid nästa resonemang eller nästa föredrag kunde jag tydligt känna hur jag "bytte sida" och konstaterade "nämen sådär går det inte att göra här i Sverige, förutsättningarna är ju olika". Samma kunde gälla vissa formuleringar som föredragshållarna (de flesta finnar med tydliga kopplingar til och erfarenheter av och i Sverige, de flesta svenskar likaså fast tvärtom) använde; "nej, sådär kan du inte säga, jag vet exakt hur finnarna/svenskarna tolkar det fel" eller "den där formuleringen är så otroligt osvensk/ofinsk". Hihihi, en nästintill skitsofren situation om det inte hade varit så att jag kände mig så otroligt bekväm i den. 

Det är uppfriskande, välgörande och stimulerande att bli påmind om sina dubbla kulturella tillhörigheter. Jag blir också glad eftersom jag upptäcker att jag kommit en lång väg från tiden då positionen "mittemellan/antingen-eller/både-och" var problematisk, frustrerande och förvirrande. Då identitetskrisen var en ovälkommen men mycket bestående kompanjon som tog mer energi än vad den gav livsglädje. Å andra sidan, jag skulle aldrig vilja vara utan den upplevelsen, de känslorna, den processen som lett mig hit. Att ha blivit tvungen att reflektera över mig själv, min tillhörighet, mina band, min identitet har varit bland det nyttigaste jag någonsin varit med om. Och till skillnad från andra jobbiga erfarenheter har det inneburit något konstruktivt både personligt, yrkesmässigt och socialt. 

Det är med dessa tankar i huvudet jag kan konstatera att trots gummibollsstudsandet i mig igår är jag i balans där jag befinner mig kulturellt. Jag är mest bara. Finsk, svensk och sverigefinsk. En alldeles perfekt position.