Allhelgonafton

Ikväll har jag blivit påmind om hur min sorg kring Ville är och i vilken fas den befinner sig. Den är tyst, den är privat, och den skyr tillfällen där jag inte har kontroll över den.

Sitter i bilen när jag skriver detta, har precis återvänt från kyrkogården och försöker hämta mig från "chocken" en allhelgonafton på en överfull minneslund innebar. Efter en trevlig dag med vänner begav jag mig till Hovdestalund med en ask tändstickor och två gravljus, en för Ville och en för Adeles farfar. Längtan efter att få samla sina tankar och känslor i tystnad och att bara se över havet av brinnande ljus fanns där. Vädret lite småruggigt och blött, precis som för ett år sedan då vi hade en fin stund i minneslunden, lyssnandes på regndropparnas dans mot gravljusens hattar.

Ikväll var stämningen annorlunda; parkeringen överfull, människor, barn, hundar överallt längs gångvägen till minneslunden och däri. En stämning präglad av pliktskyldiga "nu går vi och tänder ljus, det hör till". Jag märker en känsla av obehag som stiger för varje steg jag tar närmare platsen jag tidigare funnit så rofylld. Drabbas av en febrig längtan av att fly, samtidigt som jag känner hur tårarna stiger i ögonen på mig. Fortsätter framåt. Jag vill också tända ljus för den som lämnat oss, den jag saknar, men det känns så obeskrivligt fel att göra det mitt bland alla dessa glättigt pratande människor, för vilka besöket på kyrkogården verkar vara lika med den klassiska lördagsturen till shoppingcentret.

Det är där och då det slår mig, i konflikten mellan sorgens olika uttryckssätt, när jag stressat tänder mina ljus, tittar på dem en sekund och sedan flyr därifrån när tårarna börjar rinna. Jag har vandrat en lång bit ifrån den tiden då min sorg var offentlig och på ytan. Nu är den något som inte passar in, inte lämpar sig i offentlighetens ljus. Jag vill sörja själv, utforska den privat, jag vill kunna stuva undan den när det "inte är läge". Och jag är långt ifrån att kunna ta så lätt på den att en allhelgonafton på kyrkogården skulle kunna kännas som en "walk in the park".

Ikävä sua, isoveli. Kuvan kynttilä on meidän omasta pihasta, olisin niin mielelläni näyttänyt sulle tämän kodin.

Spöket Brorsan

Till och från under de senaste månaderna har jag känt att det varit svårt, eller i alla fall svårare än tidigare att skriva något om Ville. Det gällde under hela sommaren, men den senaste tiden har hans närvaro och hans frånvaro återigen blivit mer akuta.

Och inget konstigt med det, med alla dessa "för ett år sedan"-dagar; för ett år sedan jag rusade till Jyväskylä för att hinna ta avsked, för ett år sedan våra sista ord till varandra, för ett år sedan dessa overkliga dagar i bubblan på sjukhuset, för ett år sedan då den oundvikliga döden kom, för ett år sedan han inte längre fick fira sin födelsedag. Nu är det väl bara ett till sådant där "för ett år sedan" som kvarstår; begravningsdagen. Därefter, eller redan nu, är det en annan tidsräkning som gäller.


Sorgen. Den ser annorlunda ut nu. Den är stillsammare och lugnare än före döden. Den erövrar inte hela mitt livsutrymme, breder inte ut sig över alla andra tankar och känslor, dominerar inte så fullständigt att jag inte kan känna något annat.

Allt har dock inte förändrats. Känslan av orättvisa finns kvar. En uns av ilskan också. Men ändå, någonstans börjar jag komma till någon slags acceptans. Börjar rekapitulera inför det oundvikliga, det som redan skett, det som vi aldrig hade något val om.

Sorgen har fått en ny vän, en likvärdig kamrat, nästan som en tvilling.

Saknaden. Den triggas igång av de mest oväntade sakerna, små minnesbilder, plötsliga möten med den bror jag en gång hade. Eller har. Jag vet inte längre vad jag ska använda för tempus. Han finns där, men ändå inte. Ibland gillar jag tänka på att det är han som är "spöket" som Adele pratar så ofta om numera och som hon är både smårädd för och småförtjust i. Tanken om att han hittat till vårt nya hem, ser hur vi har det, visar sig för Adele och busar lite... ja, trots allt det irrationella finns det något trösterikt i det. Kram på dig, Spöket Brorsan <3

Det blir bättre... eller?

Hördu, nu har jag ändrat mig vad gäller dina besök. Jag orkar inte träffas just nu. Eller jag vill, men kan inte och det är det som är problemet. Hur kan det skifta så från en tid till en annan? Det var inte alls länge sedan jag var glad över att få möta dig i drömmarna, för den flyktiga kontakten jag fick med dig och den tid tillsammans vi inte kan få tillbaka.

Men nu orkar jag inte. Blir bara ledsen av att ha dig där, framför allt ledsen över att inte få ha dig nära såsom jag vill. Att inte kunna planera något gemensamt för framtiden, att inte kunna berätta för dig vad sin systerdotter har hittat på och höra dig skratta åt hennes upptåg. Att inte kunna säga att jag är nog lite arg på dig också. Arg för att jag känner ett ensamt ansvar för våra föräldrar, ett ansvar som tidigare var vårt gemensamma och som kändes tryggt att dela med dig. Nu är jag själv med det och även om det inte väger så tungt ännu, vet jag att allt kommer  att bli svårare sedan.

Vet du vad mer som är dumt? Det har gått 8 månader och jag för fortfarande någon slags meningslös förhandling med ödet. Försöker få dig tillbaka. På riktigt alltså! Förhandlar om månader, år, en hel livstid med en okänd motpart som bryr sig inte ett dugg om mina försök att skaffa dig mer tid - eller mig, oss, mer tid med dig. På Valborg fick jag ett samtal från en av dina närmaste vänner. När hon ringde och sade att något hade hänt och att hon kände sig tvungen att höra av sig till mig var min spontana tanke att du kommit tillbaka. Den tanken levde kvar i mig bara en flyktig stund, så otroligt naiv, men samtidigt så sann, så äkta och förenat med sådan glädje. Och sedan detta crash-boom-bang. Tillbaka på jorden, bokstavligen.

Jag undrar när man som efterlevande (vilket ord!) börjar komma tillfreds med tanken på att du inte kommer tillbaka. Fy sjutton vad jag saknar dig.

På besök

... tack för att du kom, även om det var mitt på natten! Det kändes bra att ha dig lite närmare en stund.


Den här gången är jag extra tacksam för att få höra din röst, för nu för första gången sedan du gick bort var den inte förenad men bilder på den tärda kropp du fick leva i den sista tiden. Nu var du bara en röst, en trappa ner i det föräldrahem vi delade under många år, diskuterandes med mamma om något alldeles vardagligt. En bra dröm, en bra slags närvaro, en positiv längtan.

Snart är jag på väg till Jyväskylä igen, vilket också innebär att jag kommer lite närmare dig. Det är med kluvna känslor jag gör dessa resor numera. Sist, i januari, var jag nästintill skräckslagen dagen före då jag visste inte vilken sorts känslostorm som skulle förvänta mig. Samtidigt detta galna "måste fokusera på arbetet när jag är där". Det gick, fokuserandet alltså. Jag hanterade livet och min längtan som jag bäst kunde, besökte din grav när jag kände mig mogen för det och fick tillfälle att göra det ensam.

För så är det, även om vi som blev kvar sammansvetsades i sorgen och i allt det praktiska som det innebar att ordna med begravning och  ta oss vidare efter att du var borta - så finns det ändå behov hos mig (kanske hos oss alla) att få ha den privata, enskilda sorgen. Den sorgen som det går att skriva om, men som inte går att dela med någon annan. Den som blivit nästan en trivial del av vardagen, men som ibland hugger till så att man har inget annat val än att låta tårarna komma. Den som dyker upp oanmäld på de mest olämpliga ställena och den som man lärt sig att stuva undan när det "inte är läge". Sorgkontroll liksom.


Men hördu, apropå kontroll. Jag måste göra ett ryck nu på jobbet. Åker ju till Jyväskylä snart, som jag sade, och innan dess har jag en deadline. Ska jobba där, men jag lovar dig att hålla lite koll på mamma och pappa nu när du inte kan göra det längre. De har det ganska bra efter omständigheterna, tycker jag, så du behöver inte oroa dig. Jag har det bra också, men jag saknar dig. Så kom gärna förbi inatt igen, så att jag kan få höra din röst, och lämna tillbaka cykeln om det var du som lånade den. Du har inte sett det, men Adele älskar att åka cykel till förskolan. Och förresten, hon pratar om dig. :)

Kram

Luckor som öppnas och stängs

Åsa Christoffersson i Corren.se skriver i sin krönika om den framlidne Christian Gidlunds mormor som genom sitt telefonsamtal till redaktionen öppnar en lucka till det som Christofferson kallar för verkligheten. Samtalet handlar om Christian som varit mormodern så kär, Christian som inte kunde besegra cancern, Christian som somnade in i mitten av september, Christian vars öde är alldeles för lik min kära brors.

Jag vet vilken lucka Åsa Christoffersson skriver om, för så är även min vardag. Fylld med luckor som öppnas och stängs hela tiden. Det är en märklig sammansättning av händelser, saker, människor som kan få saknadens lucka att öppna sig; ett foto från förra sommaren som nu färgas av den ännu tyngre vetskapen om att det blev vår sista sommar ihop, ett sms jag skulle vilja skicka till en mottagare som inte finns, julklappsidéer för någon som aldrig kommer att få fira jul med oss, ett gammalt mail från honom jag stöter på i min mailbox mitt i arbetsdagen, möten med människor som jag inte träffat sedan det fruktansvärda inträffade. Den där märkliga känslan att han är samtidigt överallt och ingenstans.

Ibland är känslan som om man skulle gå i en myr, i väntan på nästa sjunkhål att ofrivilligt doppa sig i. Och ändå är jag inte rädd för att sjunka helt. Jag kan förvånas av mötet med saknaden, ibland till och med välkomna den, ibland sky den som pesten. En alldeles normal, onormal tillvaro.

Och så går tankarna tillbaka till den där Christian... och till en annan ung människa med lokal koppling som inte fick leva det långa livet som vi flesta tar för givet och planerar inför. Victor Engström fick offra livet för sjukdom som enligt den uppfattning jag fått av medierapporteringen var precis densamma eller åtminstone mycket lik min brors. Hans syster skriver om sina känslor, sin förlust, sin vardag - så olik min, men ändå så lik - i sin blogg.

När jag läser bloggen, upplever jag ännu en lucka som öppnas, den som släpper in frustration, bitterhet och ilska - för att det är ännu fler som drabbats, ännu fler som sörjer, ännu fler som saknar. Min börda, om vi ska kalla det för det, blir inte lättare av att det finns andra i samma situation. Jag önskar så innerligt (och extremt naivt) att ingen, INGEN någonsin skulle behöva drabbas av obotlig cancer. Och sedan gör jag det jag tränats till att göra den senaste tiden, tar tag i den där luckan och stänger den med en smäll. Återgår till min vardag, till den verklighet där verkligheten inte finns och lever. Lever, för att jag kan.

En omöjlig förhandling

Det är något som pågår i mitt inre just nu. Jag är tillbaka i den där intensiva längtan, där jag försöker förhandla med Gud, universum eller ödet. Köpslår på olika sätt, allt för att få tillbaka honom.

Vad är det för något som orsakar dessa märkliga tankar? En tro på människans maktfullkomlighet? Kontrollbehov?

Allt är ju redan överspelat. Det finns inget att köpslå om. Och priset var alldeles för högt satt ändå sedan början. Det återstår bara ett ord:

Orättvist.

Stunder

Det finns stunder då det inte svider så mycket längre. Stunder då allt är nästan som det ska vara. Stunder då man märker att man gått vidare i sitt liv, att vardagen tagit ett fast grepp om en, där farten i den emellanåt är så snabb att man själv har svår att hänga med. Stunder då jag skrattar, njuter, lever.

Och sedan finns det stunder av intensiv längtan. Stunder då det som hände tidigare i år, det som hände i början av september, känns inget annat än för jävligt. Stunder då det finns inget annat än tårar, frustration och saknad kvar.

Och de där märkliga stunderna. Stunder då jag vill blunda för verkligheten. Stunder då jag vill fly varje kontakt med minnet om Ville, eftersom jag fortfarande känner av den där tröttheten.  Jag är trött på att vara ledsen, trött på att gråta, trött på att det gör ont i själen. Trött på de där små känslorna av bitterhet som kommer upp till ytan när jag låter hjärnan spola tillbaka till alla vändningar som skedde under januari-september i år. Trött på sorgen. Och troligtvis trött i allmänhet.

Den senaste tiden har jag ofta tänkt på att det är något egoistiskt med sorgen. Den är självcentrerad och inåtvänd, den gör det lätt att blunda för verkligheten. Så jag noterar även detta: det finns stunder då jag önskar att jag kunde släppa allt. För min egen skull, men även för mina medmänniskors skull. Och sedan tänker jag: det kommer. Det kommer stunder, timmar, dagar då jag upptäcker att mitt fokus har vänt. Då jag orkar uppmärksamma alla de som finns kvar runtomkring mig, fullt ut. Vara närvarande, vara så tacksam som jag borde vara.

Det kommer. De där stunderna kommer. Men nu är det andra slags stunder som har övertaget.

I will remember you...

I will remember you, will you remember me
Don't let life pass me by,
Weep not for the memories,
Remember the good times that we had

We didn't let them slip away from us when things got bad.
How clearly I first saw you smilin' in the sun
Want to feel your warmth upon me
I want to be the one

I'm so tired but I can't sleep
Standin' on the edge of something much to deep
It's funny how we feel so much but we cannot say a word
We are screaming inside, but we can't be heard

I will remember you, will you remember me

Don't let life pass me by
Weep not for the memories

Remember the good times that we had

Sorg i förtid

Jag ligger här och känner hur sorgens vågor slår fram och tillbaka i mig. Det går vågor i mig, en rent fysisk känsla.

Jag blundar och försöker stänga av, vill sova. Behöver sova. Men det går inte. Istället är jag längre bort, i en tid då han inte finns längre. Den är omöjlig att föreställa sig, ändå rusar tankarna iväg.

Jag försöker bromsa, vill inte titta, ändå ser jag det. Mig själv städandes och plockandes i en lägenhet som saknar sin ägare. Kistan som bärs, jag vet inte vart, men bort från oss. Människorna, tårarna, saknaden. Ofattbart. Irrationellt.

Tar fram mobilen, skriver ner detta fruktansvärda. Undrar om vågorna försvinner ur min kropp, om bilderna lämnar mina tankar om jag skriver ner dem. Vill att allt, allt försvinner och att jag får makt över liv och död.

Och sedan: Ger upp hoppet. Det gör så ont varje gång.