Sorg i förtid

Jag ligger här och känner hur sorgens vågor slår fram och tillbaka i mig. Det går vågor i mig, en rent fysisk känsla.

Jag blundar och försöker stänga av, vill sova. Behöver sova. Men det går inte. Istället är jag längre bort, i en tid då han inte finns längre. Den är omöjlig att föreställa sig, ändå rusar tankarna iväg.

Jag försöker bromsa, vill inte titta, ändå ser jag det. Mig själv städandes och plockandes i en lägenhet som saknar sin ägare. Kistan som bärs, jag vet inte vart, men bort från oss. Människorna, tårarna, saknaden. Ofattbart. Irrationellt.

Tar fram mobilen, skriver ner detta fruktansvärda. Undrar om vågorna försvinner ur min kropp, om bilderna lämnar mina tankar om jag skriver ner dem. Vill att allt, allt försvinner och att jag får makt över liv och död.

Och sedan: Ger upp hoppet. Det gör så ont varje gång.