Det finns stunder då det inte svider så mycket längre. Stunder då allt är nästan som det ska vara. Stunder då man märker att man gått vidare i sitt liv, att vardagen tagit ett fast grepp om en, där farten i den emellanåt är så snabb att man själv har svår att hänga med. Stunder då jag skrattar, njuter, lever.
Och sedan finns det stunder av intensiv längtan. Stunder då det som hände tidigare i år, det som hände i början av september, känns inget annat än för jävligt. Stunder då det finns inget annat än tårar, frustration och saknad kvar.
Och de där märkliga stunderna. Stunder då jag vill blunda för verkligheten. Stunder då jag vill fly varje kontakt med minnet om Ville, eftersom jag fortfarande känner av den där tröttheten. Jag är trött på att vara ledsen, trött på att gråta, trött på att det gör ont i själen. Trött på de där små känslorna av bitterhet som kommer upp till ytan när jag låter hjärnan spola tillbaka till alla vändningar som skedde under januari-september i år. Trött på sorgen. Och troligtvis trött i allmänhet.
Den senaste tiden har jag ofta tänkt på att det är något egoistiskt med sorgen. Den är självcentrerad och inåtvänd, den gör det lätt att blunda för verkligheten. Så jag noterar även detta: det finns stunder då jag önskar att jag kunde släppa allt. För min egen skull, men även för mina medmänniskors skull. Och sedan tänker jag: det kommer. Det kommer stunder, timmar, dagar då jag upptäcker att mitt fokus har vänt. Då jag orkar uppmärksamma alla de som finns kvar runtomkring mig, fullt ut. Vara närvarande, vara så tacksam som jag borde vara.
Det kommer. De där stunderna kommer. Men nu är det andra slags stunder som har övertaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar