Imorgon är sista dagen på min föräldraledighet och i övermorgon börjar jag jobba för första gången på nästan 11 månader. Känslorna i denna stund kan sammanfattas som vemod och sorg. Det är svårt att släppa taget och byta ut den vardag jag blivit van vid och njutit av så mycket till..."det gamla vanliga"... som ändå aldrig någonsin kommer att bli det gamla vanliga.
Jag antar att var och varannan förälder (kanske framför allt förstagångsförälder) som återvänt till arbetet efter en lång föräldraledighet går och grubblar över sin position i livet. Hur ska man förhålla sig till det som förr i tiden var en stor del av ens identitet, som nu kommit att ersättas av en helt annan roll? Om övergången från en professionell, arbetsfokuserad människa till mammarollen kändes ovan (fast ändå naturlig) är övergången tillbaka ännu märkligare. Mitt liv har ju genomgått en stor omvälvning som helt klart ändrat på dess prioriteringsordning.
Det är svårt att hitta ord för att beskriva det virrvarr av tankar, känslor och funderingar som rör sig i huvudet på mig på en kväll som denna. Känns som man vill allt och inget på en och samma gång. Vill fortsätta vara hemma men vill att Adele ska få vara med sin pappa. Vill hitta tillbaka till mitt yrkesmässiga "jag" och fortsätta arbeta med avhandlingen, men vill behålla fokus på det viktigaste som finns i mitt liv; min dotter. Vill att livet ska fortsätta som det varit den senaste tiden, men vill att livet ska vara som livet bör: föränderligt, för då vet man att man lever.
Så, kanske dags att fälla några tårar, känna tacksamhet för tiden som varit och inse att det inte är slut än, inte helt och hållet. Jag ska trots allt ta ut semester en dag i veckan fram till jul och försöka på så sätt hitta en bättre balans mellan familjen och arbetet. Och till sist lovar jag en sak; morgondagens inlägg kommer inte att handla om mig och mina känslor, utan om den 10 månader gamla stjärnan som bor i vårt hem :)
L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar