Livet med en bebis

Saker jag blivit påmind om efter att ha levt med en bebis i hemmet de senaste tre veckorna:

1. Bebisar är gulliga. Ens egen bebis är så himla übermysig att man håller på att gå av med jämna mellanrum.

2. En nyfödd och minspelet i dess sovande ansikte har förmågan att göra tv:n överflödig. I perioder. Å andra sidan är tv:n en ammande mammas bästa vän.

3. Bebisar producerar monstruösa mängder blöjor. Tre megastora bajs på lika många minuter är piece of cake för en 2-veckors bebbe. Räkna med viss åtgång av kläder också.

4. Nattsömn, som varit en bristvara under de sista graviditetsveckorna (öööö...månaderna), fortsätter vara det. Den stora skillnaden är att nu har ditt hickande, sprattlande nattsällskap flyttat till magens utsida.

5. På tal om nätter...bebisar har en förmåga att manipulera tiden på nätterna. Ungefär såhär går det till: Du vaknar av små grymtanden som indikerar antingen bajsblöja (se punkt 3 ovan) eller amningsbehov kl 01.20, somnar om (för att du är faktiskt mycket coolare som tvåbarnsmorsa och har fattat att du inte behöver ligga vaken i ständig beredskap) och sover en lååång stund innan nästa grymtande väcker dig kl 01.22. Tar upp barnet och ammar/byter blöja i en procedur som borde ta ca 20 min. Dock nästa gång du tittar på klockan är den 03.00. Bebisen vägrar somna, du ammar igen, försöker hjälpa den att bajsa, och så fortsätter det, i loopar som känns 10-15 min långa men tar timmar.

6. En människa på en halvmeter och 3,5  kg kan ta oändligt mycket plats i din säng. Helt klart mycket mer än vad du får. Trots att du bestämt dig för att bebisen ska sova i sin egen säng. För vid 5-tiden, efter flera timmars tidmanipulering (se 5 ovan) ger du upp och försöker somna med minimänniskan bredvid dig.

7. När en bebis kommer till huset blandas känslan av att vara nykär (i allt; maken, storasystern, våren) med en irrationell rädsla för att förlora alla dessa goda ting. Man får kämpa för att hitta sitt förnuft (varav hälften ändå sprutat ut med mjölken ur brösten, och fair enough, den där lilla behöver ju sånt för att växa och bli stor och smart).

8. Kopplat till punkt 7 ovan: det ständiga ansvaret för en liten bebis (lägg därtill en 3-åring!) kan få en att drabbas av omfattande klaustrofobikänslor, men skillnaden den här gången är att man vet att man klarar det, att det finns åtminstone stunder av frihet bara man tar chanserna att dela på detta underbara, privilegierade ansvar. Och att klaustrofobin vägs upp av kärleken (se punkter 1, 2 och 7 ovan).

Fortsättning följer, misstänker jag...