Luckor som öppnas och stängs

Åsa Christoffersson i Corren.se skriver i sin krönika om den framlidne Christian Gidlunds mormor som genom sitt telefonsamtal till redaktionen öppnar en lucka till det som Christofferson kallar för verkligheten. Samtalet handlar om Christian som varit mormodern så kär, Christian som inte kunde besegra cancern, Christian som somnade in i mitten av september, Christian vars öde är alldeles för lik min kära brors.

Jag vet vilken lucka Åsa Christoffersson skriver om, för så är även min vardag. Fylld med luckor som öppnas och stängs hela tiden. Det är en märklig sammansättning av händelser, saker, människor som kan få saknadens lucka att öppna sig; ett foto från förra sommaren som nu färgas av den ännu tyngre vetskapen om att det blev vår sista sommar ihop, ett sms jag skulle vilja skicka till en mottagare som inte finns, julklappsidéer för någon som aldrig kommer att få fira jul med oss, ett gammalt mail från honom jag stöter på i min mailbox mitt i arbetsdagen, möten med människor som jag inte träffat sedan det fruktansvärda inträffade. Den där märkliga känslan att han är samtidigt överallt och ingenstans.

Ibland är känslan som om man skulle gå i en myr, i väntan på nästa sjunkhål att ofrivilligt doppa sig i. Och ändå är jag inte rädd för att sjunka helt. Jag kan förvånas av mötet med saknaden, ibland till och med välkomna den, ibland sky den som pesten. En alldeles normal, onormal tillvaro.

Och så går tankarna tillbaka till den där Christian... och till en annan ung människa med lokal koppling som inte fick leva det långa livet som vi flesta tar för givet och planerar inför. Victor Engström fick offra livet för sjukdom som enligt den uppfattning jag fått av medierapporteringen var precis densamma eller åtminstone mycket lik min brors. Hans syster skriver om sina känslor, sin förlust, sin vardag - så olik min, men ändå så lik - i sin blogg.

När jag läser bloggen, upplever jag ännu en lucka som öppnas, den som släpper in frustration, bitterhet och ilska - för att det är ännu fler som drabbats, ännu fler som sörjer, ännu fler som saknar. Min börda, om vi ska kalla det för det, blir inte lättare av att det finns andra i samma situation. Jag önskar så innerligt (och extremt naivt) att ingen, INGEN någonsin skulle behöva drabbas av obotlig cancer. Och sedan gör jag det jag tränats till att göra den senaste tiden, tar tag i den där luckan och stänger den med en smäll. Återgår till min vardag, till den verklighet där verkligheten inte finns och lever. Lever, för att jag kan.

Svenskt, finskt - finskt, svenskt

För ovanlighetens skull - och kanske som ett välkommet tecken på att livet fortsätter - har mitt jobb triggat igång tankar som jag känner behöver dryftas på detta forum. 

Igår eftermiddag avbröt jag den här veckans VABbande och deltog i ett seminarium om lärarutbildningen i Finland och i Sverige. Seminariet anordnades av min arbetsgivare Mälardalens högskola och den lokala länsstyrelsen i samarbete med Finlandsinstitutet och Finlands ambassad. Den viktigaste ingången innehållsmässigt var de även i Sverige mycket omdiskuterade framgångarna Finland haft inom utbildningssektorn de senaste åren och lärarutbildningens roll i det hela. Tanken var att ett antal utvalda besökare från Finland skulle ge sin syn på en verksamhet som inte existerar i Sverige; de sk. övningsskolorna (där alla lärarstudenter vid alla finländska universitet har en del av sin praktik/VFU). I programmet ingick förstås även en presentation av preliminära tankar på att införa liknande system i Sverige, eller åtminstone på prov vid MDH, samt olika innehållsmässiga programpunkter där Finlands och Sveriges gemensamma historia, värdegrunden i samhällena, osv. lyftes fram. 

För mig var seminariet givande av arbetsmässiga skäl - jag jobbar just nu med en delstudie i avhandlingen som illustrerar och diskuterar språkliga och kulturella ideologier och sk. "policyfrågor" i den tvåspråkiga skolan vars verksamhet jag studerat. Vidare är ämnet intressant med tanke på min nuvarande och framtida karriär som lärarutbildare. 

Den personliga dimensionen och den kittlande känslan som deltagandet i seminariet bidrog med hade jag däremot inte räknat med. I en Facebook-uppdatering från seminariet uttryckte jag känslan som om svenskheten och finskheten skulle studsat i mig som en gummiboll - för det var det närmaste jag kunde komma på metaforiskt. När jag lyssnade på föredragshållarna kände jag en egendomlig stolthet över det finska utbildningsväsendet och kände mig sådär extremt finsk med tankar i stil med "jag är ju en produkt av den där fantastiska utbildningen" :D. Och vid nästa resonemang eller nästa föredrag kunde jag tydligt känna hur jag "bytte sida" och konstaterade "nämen sådär går det inte att göra här i Sverige, förutsättningarna är ju olika". Samma kunde gälla vissa formuleringar som föredragshållarna (de flesta finnar med tydliga kopplingar til och erfarenheter av och i Sverige, de flesta svenskar likaså fast tvärtom) använde; "nej, sådär kan du inte säga, jag vet exakt hur finnarna/svenskarna tolkar det fel" eller "den där formuleringen är så otroligt osvensk/ofinsk". Hihihi, en nästintill skitsofren situation om det inte hade varit så att jag kände mig så otroligt bekväm i den. 

Det är uppfriskande, välgörande och stimulerande att bli påmind om sina dubbla kulturella tillhörigheter. Jag blir också glad eftersom jag upptäcker att jag kommit en lång väg från tiden då positionen "mittemellan/antingen-eller/både-och" var problematisk, frustrerande och förvirrande. Då identitetskrisen var en ovälkommen men mycket bestående kompanjon som tog mer energi än vad den gav livsglädje. Å andra sidan, jag skulle aldrig vilja vara utan den upplevelsen, de känslorna, den processen som lett mig hit. Att ha blivit tvungen att reflektera över mig själv, min tillhörighet, mina band, min identitet har varit bland det nyttigaste jag någonsin varit med om. Och till skillnad från andra jobbiga erfarenheter har det inneburit något konstruktivt både personligt, yrkesmässigt och socialt. 

Det är med dessa tankar i huvudet jag kan konstatera att trots gummibollsstudsandet i mig igår är jag i balans där jag befinner mig kulturellt. Jag är mest bara. Finsk, svensk och sverigefinsk. En alldeles perfekt position.