En omöjlig förhandling

Det är något som pågår i mitt inre just nu. Jag är tillbaka i den där intensiva längtan, där jag försöker förhandla med Gud, universum eller ödet. Köpslår på olika sätt, allt för att få tillbaka honom.

Vad är det för något som orsakar dessa märkliga tankar? En tro på människans maktfullkomlighet? Kontrollbehov?

Allt är ju redan överspelat. Det finns inget att köpslå om. Och priset var alldeles för högt satt ändå sedan början. Det återstår bara ett ord:

Orättvist.

Stunder

Det finns stunder då det inte svider så mycket längre. Stunder då allt är nästan som det ska vara. Stunder då man märker att man gått vidare i sitt liv, att vardagen tagit ett fast grepp om en, där farten i den emellanåt är så snabb att man själv har svår att hänga med. Stunder då jag skrattar, njuter, lever.

Och sedan finns det stunder av intensiv längtan. Stunder då det som hände tidigare i år, det som hände i början av september, känns inget annat än för jävligt. Stunder då det finns inget annat än tårar, frustration och saknad kvar.

Och de där märkliga stunderna. Stunder då jag vill blunda för verkligheten. Stunder då jag vill fly varje kontakt med minnet om Ville, eftersom jag fortfarande känner av den där tröttheten.  Jag är trött på att vara ledsen, trött på att gråta, trött på att det gör ont i själen. Trött på de där små känslorna av bitterhet som kommer upp till ytan när jag låter hjärnan spola tillbaka till alla vändningar som skedde under januari-september i år. Trött på sorgen. Och troligtvis trött i allmänhet.

Den senaste tiden har jag ofta tänkt på att det är något egoistiskt med sorgen. Den är självcentrerad och inåtvänd, den gör det lätt att blunda för verkligheten. Så jag noterar även detta: det finns stunder då jag önskar att jag kunde släppa allt. För min egen skull, men även för mina medmänniskors skull. Och sedan tänker jag: det kommer. Det kommer stunder, timmar, dagar då jag upptäcker att mitt fokus har vänt. Då jag orkar uppmärksamma alla de som finns kvar runtomkring mig, fullt ut. Vara närvarande, vara så tacksam som jag borde vara.

Det kommer. De där stunderna kommer. Men nu är det andra slags stunder som har övertaget.

Ikävästä

Syyskuisena iltana, tasan kuukausi sitten jätimme jäähyväiset rakkaalle veljelle, pojalle, kihlatulle, enolle ja langolle. Tämän kuluneen kuukauden ajan olen  pohtinut, itkenyt, kaivannut, ja jälleen kerran pohtinut. Minne tämän ikävän tunkisin, mitä ihmettä tekisin kaipauksella jota en ole toivonut, en pyytänyt, en halunnut, mutta joka silti vain on?

Tulee hetkiä, jolloin haravoin läpi kännykkääni etsien konkreettisia muistoja Villestä, ja törmään kuviin, tekstareihin, whatsapp-viesteihin. Niiden selaamisessa on aluksi jotain omituista lohtua, läsnäolon ja yhteyden tuntua, joka katoaa jonkin ajan kuluttua. Tilalle tulevat tyhjyys ja kaipaus, turhautuminen siitä että kuvia ja viestejä on niin vähän, ja epärationaalinen tunne siitä että vielä muutama viesti tai kuva lisää tekisivät oloni paremmaksi. Ja hetken kuluttua oivallus: ainoa mikä voisi tehdä oloni paremmaksi on lisää aikaa yhdessä Villen kanssa. Aikaa, jota en koskaan saa. Kukaan meistä ei saa.

Ja sitten niitä iänikuisia kysymyksiä...Tätäkö se aina tulee olemaan? Onko ikävä oikeastaan puuttumisen tunnetta? Ruotsiksi sanotaan: "du fattas mig", sinä puutut minulta. Siltä se tuntuu, Ville puuttuu minulta, meiltä.

Ikävän hetkinä mielessä pyörii pari muutakin asiaa... Villen viimeiset sanat minulle, jotka onneksi ymmärsin. "Sisko. Sisko". Jokin noissa sanoissa käy niin syvälle sydämeen, syvemmälle kuin monet toiset. Ehkä siksi, että ne jollain tavalla tiivistävät ja määrittävät meidän välisen suhteen. Sisko. Ja veli.

Kaikki kinat, vuosien nahistelut, hiljainen ystävyyteen kasvaminen, yhteiset perhelomat, golfkierrokset, mökkeilyt, kotoisat voivottelut omien vanhempien molempien hermoille käyvistä luonteenpiirteistä ja tavaramäärästä, skypetreffit ja whatsapp-chatit, yhteinen huumori, pienet projektit, tulevaisuuden suunnitelmat; kaikki ne tiivistyvät jollain lailla noihin sanoihin ja tuohon sisarussuhteeseen. Veli. Ja sen sisko.

Mulla on ikävä sua, Iso Vee.