Mörkt

Det finns perioder i livet då allt känns lite tungt och känslan är att jag håller på att hamna i en sådan just nu. Det är inget stort eller dramatiskt som hänt, däremot ett antal småsaker som går emot en eller människor i ens närhet.

Det är många tankar som rör sig... bland annat om människor och deras trivsel på jobbet. Överraskande många människor runtomkring mig verkar vantrivas i sina arbeten av en eller annan anledning. En del har upplevt sina arbeten hotade, andra har det tufft på andra sätt. Själv börjar jag hitta någon slags "flow" i det artikelskrivande som är den aktuella stora arbetsuppgiften men går och grubblar samtidigt över andra arbetsrelaterade frågor. 

Livet som arbetande mamma har hittills varit ungefär som jag föreställde mig. Det är underbart, alldeles underbart att komma hem efter jobbet och möta den lilla människa som betyder mest för mig i hela världen. Väl på jobbet funderar jag däremot mindre och mindre på henne och börjar hitta ett fokus kring mina arbetsuppgifter - det är skönt att veta att A är tillsammans med sin far och har det bra även om jag är borta. Inte heller behöver jag stressa hem från jobbet då tiden med dagishämtningarna ligger längre fram i framtiden. Men visst finns det ett vemod att inte få finnas i hennes närhet hela tiden, och visst har jag hunnit med att sörja det faktum att jag inte bara missar viktiga delar av hennes utveckling, utan även att andelen timmar då hon hör sitt modersmål finska minskat drastiskt i hennes vardag sedan C och jag bytte roller. 

Rollbytet ja... i det stora hela går det fint, vi alla håller på att hitta någon slags "rytm" i vardagen. Bäst går det för lillan känns det som, hon verkar inte göra någon större skillnad mellan människorna som är hemma med henne. Vi vuxna däremot kan ryka ihop emellanåt, om det beror på våra personligheter eller den förändrade livssituationen är ibland svårt att säga. Det enda som står klart är att jag blir besviken på mig själv och på oss varje gång vi måste manifestera våra olika åsikter och viljor med femtielva olika argument. Så onödigt och så energikrävande, men varför fattar man inte det innan, utan först efteråt? Dags för något slags nyårslöfte kanske? Satsa på att bli en bättre människa år 2013? 

Det som målar min själ med de mörkaste av tonerna är däremot den cancer som drabbat min bror för ett par år sedan. Den verkar inte vilja ge vika trots två års intensiva behandlingar. Varje hållpunkt i behandlingen där man tar reda på sjukdomens status innebär också en tid av intensiv hoppfullhet blandat med oro för dåliga besked för både honom och oss i hans närhet. Den senaste omgången innebar ett slags status quo-besked med ett litet minus efter, vilket kanske inte borde övertolkas på något sätt, men visst är det slitsamt och frustrerande att inte få höra det man allra helst vill; att det går åt rätt håll, att man nu har hittat en behandlingsform som biter på djävulskapet, och att det går att se ett slut på sjukdomen. Maktlösheten slår mot en gång på gång jag tänker på hans sjukdom och ibland är jag bara så arg. Ilskan kanske är bra och nyttig, säger någon, men tyvärr förändrar den ingenting. 

Mitt i det mörka och murriga (november personifierad?) finns det såklart ljusglimtar. Det försöker jag påminna mig själv om. I grund och botten finns det mycket i livet att vara tacksam för; en god make och en härlig dotter, flera goda vänner som förgyller vardagen på olika sätt, ett arbete att gå till och utvecklas i, en utlandsresa för vintern bokad och klar. Saker som är lätta att ta för givet och värda att påminna sig själv om ibland. Men å andra sidan, det är väl detta som livet handlar om: dess nyanser och olika färger. Trots visst internt motstånd tänker jag att det måste finnas utrymme även för det gråa, dunkla, murkna och att sättet att hitta de ljusa nyanserna igen är att få dryfta sina tankar kring det tråkiga. Så, nu är det gjort. Dags att sätta punkt och försöka hitta en ljusare plats i drömmarna.