Kuumetta

Viime viikot ovat todella menneet sairastamisen merkeissä. Totesimme juuri kohtalotoveri-mammakaverin kanssa, että loka- ja marraskuissa on molempien perheissä tainnut olla vähemmän taudittomia kuin taudillisia päiviä. Viimeisin episodi tässä räkäisessä tarinassa on Adelen toissapäivänä alkunsa saanut kuumetauti, joka pitelee neitiä edelleen otteessaan.  Yhtäjaksoista nuhaa oli siinä vaiheessa ollut jo melkein kolme viikkoa, mutta kuumeen aiheuttajaa vielä arvailemme. Hampaita? Virus? Bakteeri?

Ainoa mikä on varmaa, on hiestä märkä pikkuneiti, joka kieltäytyy hyvästäkin ruuasta ja on yleisolemukseltaan Maailman Surkein (yhy yhy ja nyyh nyyh). Onneksi äidin ja isin syleistä löytyy aina paikka, missä voi halia ja nuokkua ja tankata parempaa mieltä. Eilen töissä ollessani Adele oli monen yrityksen jälkeen vihdoin nukahtanut Cn syliin molempien istuessa lattialla. Siinä ne sitten nököttivät, isä puutunein käsivarsin ja reisin, tytär unta tuhisten kun palasin töistä kotiin.

Onni tässä sairastussaippuan viimeisimmässä episodissa on se, että Adele juo nesteitä hyvin ja kuume näyttää pysyvän kohtuuden (alle 40) rajoissa Panadolin avulla. Lisäksi Ruotsin terveydenhuoltoviranomaisten yhteispalvelunumero ja -saitti www.1177.se ovat tuikitärkeä tuki sairaan lapsen vanhemmille. Terveempiä aikoja odotellessa on myös hyvä muistuttaa itseään siitä, että näihin Räkäviikkoihin (Ripuliviikosta puhumattakaan) on sattunut monta hyvääkin hetkeä :).

Mörkt

Det finns perioder i livet då allt känns lite tungt och känslan är att jag håller på att hamna i en sådan just nu. Det är inget stort eller dramatiskt som hänt, däremot ett antal småsaker som går emot en eller människor i ens närhet.

Det är många tankar som rör sig... bland annat om människor och deras trivsel på jobbet. Överraskande många människor runtomkring mig verkar vantrivas i sina arbeten av en eller annan anledning. En del har upplevt sina arbeten hotade, andra har det tufft på andra sätt. Själv börjar jag hitta någon slags "flow" i det artikelskrivande som är den aktuella stora arbetsuppgiften men går och grubblar samtidigt över andra arbetsrelaterade frågor. 

Livet som arbetande mamma har hittills varit ungefär som jag föreställde mig. Det är underbart, alldeles underbart att komma hem efter jobbet och möta den lilla människa som betyder mest för mig i hela världen. Väl på jobbet funderar jag däremot mindre och mindre på henne och börjar hitta ett fokus kring mina arbetsuppgifter - det är skönt att veta att A är tillsammans med sin far och har det bra även om jag är borta. Inte heller behöver jag stressa hem från jobbet då tiden med dagishämtningarna ligger längre fram i framtiden. Men visst finns det ett vemod att inte få finnas i hennes närhet hela tiden, och visst har jag hunnit med att sörja det faktum att jag inte bara missar viktiga delar av hennes utveckling, utan även att andelen timmar då hon hör sitt modersmål finska minskat drastiskt i hennes vardag sedan C och jag bytte roller. 

Rollbytet ja... i det stora hela går det fint, vi alla håller på att hitta någon slags "rytm" i vardagen. Bäst går det för lillan känns det som, hon verkar inte göra någon större skillnad mellan människorna som är hemma med henne. Vi vuxna däremot kan ryka ihop emellanåt, om det beror på våra personligheter eller den förändrade livssituationen är ibland svårt att säga. Det enda som står klart är att jag blir besviken på mig själv och på oss varje gång vi måste manifestera våra olika åsikter och viljor med femtielva olika argument. Så onödigt och så energikrävande, men varför fattar man inte det innan, utan först efteråt? Dags för något slags nyårslöfte kanske? Satsa på att bli en bättre människa år 2013? 

Det som målar min själ med de mörkaste av tonerna är däremot den cancer som drabbat min bror för ett par år sedan. Den verkar inte vilja ge vika trots två års intensiva behandlingar. Varje hållpunkt i behandlingen där man tar reda på sjukdomens status innebär också en tid av intensiv hoppfullhet blandat med oro för dåliga besked för både honom och oss i hans närhet. Den senaste omgången innebar ett slags status quo-besked med ett litet minus efter, vilket kanske inte borde övertolkas på något sätt, men visst är det slitsamt och frustrerande att inte få höra det man allra helst vill; att det går åt rätt håll, att man nu har hittat en behandlingsform som biter på djävulskapet, och att det går att se ett slut på sjukdomen. Maktlösheten slår mot en gång på gång jag tänker på hans sjukdom och ibland är jag bara så arg. Ilskan kanske är bra och nyttig, säger någon, men tyvärr förändrar den ingenting. 

Mitt i det mörka och murriga (november personifierad?) finns det såklart ljusglimtar. Det försöker jag påminna mig själv om. I grund och botten finns det mycket i livet att vara tacksam för; en god make och en härlig dotter, flera goda vänner som förgyller vardagen på olika sätt, ett arbete att gå till och utvecklas i, en utlandsresa för vintern bokad och klar. Saker som är lätta att ta för givet och värda att påminna sig själv om ibland. Men å andra sidan, det är väl detta som livet handlar om: dess nyanser och olika färger. Trots visst internt motstånd tänker jag att det måste finnas utrymme även för det gråa, dunkla, murkna och att sättet att hitta de ljusa nyanserna igen är att få dryfta sina tankar kring det tråkiga. Så, nu är det gjort. Dags att sätta punkt och försöka hitta en ljusare plats i drömmarna. 

Kaikki liikkuu

Töihin paluustani on tänään kulunut tasan viikko. Välimietinnön aika. Plussapuolelta löytyvät seuraavat:

En olekaan aivan niin pihalla työrutiineista kuin etukäteen pelkäsin. Työkavereita on mukava nähdä. Aivoissa tapahtuu lievää positiivissävytteistä liikehdintää, jota ajatustoiminnaksikin voisi kutsua. Selvisin eilen kunnialla ensimmäisestä pitämästäni luennosta sitten syksyn 2011. Kotiin on ihanaa tulla pitkän (ja vähän lyhyemmänkin) työpäivän jälkeen, kun vastassa on hyväntuulinen pieni pallopää. Lomapäivien pitäminen päivä viikossa -rytmityksellä on tuntunut aivan sopivalta sekä perhe-elämän että töiden kannalta. Siltä osin homma tuntuu siis olevan tasapainossa.

Töistä palaava äiti ja Nti Tervetulokomitea

Miinuspuolelta puolestaan seuraavia ajatuksia:

Äitiysloman mittainen tauko ei näköjään ole muuttanut montaakaan niistä työhön liittyvistä asioista, joihin toivoin muutosta ennen vapaalle lähtöä. Suurin osa vanhoista turhautumisen lähteistä on jäljellä ja joitakin unohduksissa olleita nousemassa pintaan. Eniten minua risovat ilmassa roikkuvat kysymysmerkit, joista olen osin vastuussa itse, mutta joihin moni muu ihminen ja asia vaikuttaa.

Ylipäänsä työhön paluuni on ajoittunut (marraskuun lisäksi) siitä ikävään saumaan, että työyhteisössäni tapahtuu aimo joukko negatiivissävytteisiä asioita. Korkeakoulun pienentyneistä määrärahoista johtuen hieman ennen töihin paluutani tehtiin päätös kahden kieliaineen lakkauttamisesta eikä tulevaisuus näytä kovin valoisalta omankaan aineeni osalta. Esimieheni on vaihtumassa ja uudesta ei ole vielä tietoa, väitöskirjani ohjaustilanne jollain lailla epäselvä, muutama läheisistä työtovereista vaihtamassa maisemaa, tutkijakoulun sisällä ilmeisesti jonkinlaista turbulenssia, jne, jne. Yleistunnelma työpaikalla on jossain määrin harmaa.

Kyseenalaistamisen mestarille tämä käytännössä tarkoittaa sitä, että arki tuntuu vähän raskaalta ja mieli on levoton. Kumpikaan näistä ei varmasti ole paras mahdollinen edellytys ajatustyön - jos minkään työn - teolle. Tuntuu siltä, kaikki liikkuu ja että kaipaisin kipeästi jonkinlaista positiivissävytteistä signaalia joka muistuttaisi minua siitä, miksi halusinkaan tehdä juuri tätä työtä juuri tässä työpaikassa. Mielessä pyörii monen monta vaihtoehtoa "soraäänet pois ja takaisin sorvin ääreen"- ajattelusta "nyt olisi ehkä kaikista luontaisin sauma vaihtaa alaa"-tyyppisiin pohdintoihin. Hehe, näitähän ei varmaankaan yhdenkään väitöskirjatyöntekijän ole aiemmin tullut pohdittua... mutta ehkä harvemman sanottua ääneen.

Akateemisessa työssä ja työympäristössä on paljon hyviä puolia; työn kehittävyys, haastavuus (silloin kun se on positiivista eikä vain hampaat irvessä vääntämistä), monipuolisuus, vapaus, jatkuva liikkeessä olo - mutta myös paljon sellaista, joka saa minut pohtimaan uravalintani järkevyyttä. Miksi ihmeessä vapaaehtoisesti asettaa itsensä työtehtävien pariin, jotka nakertavat aika ajoin itsetuntoa niin maan julmetusti? Tai tehdä töitä ihmisten kanssa, jotka aiheuttavat turhautumista ja pahaa mieltä? Monipuolisuuden ja vapauden vastapainona puolestaan ovat sekavuus ja epäselvät vastuut ja tilanteet, hämäristä tulevaisuuden näkymistä puhumattakaan...

Hmhh. Menipäs kovin negatiiviseksi tämä meininki. En periaatteessa usko näiden pohdintojen olevan millään lailla uniikkeja - yksi jos toinenkin mamma palaa varmasti äitiyslomaltaan töihin jollain lailla muuttuneena ja uudenlaisin silmälasein työtään tarkastellen. Ja suurin osa heistä löytää paikkansa joko vanhassa tai uudessa työympäristössä, pienen tai suuren kipuilun jälkeen. Toivon mukaan niin minäkin, mutta sitä ennen tiedossa ollee perinteistä pohdiskelua, tuskailua ja toivon mukaan jonkin verran omakätisesti aiheutettua actionia.

L.

Resfeber... redan?

Igår kväll passade vi på att boka en resa till Dubai, något som vi pratat om att göra länge men inte fått tummen ur förrän nu. Det finns minst fyra väldigt goda anledningar till att göra detta:

1) Det är november. N-o-v-e-m-b-e-r. Den överlägset tristaste månaden på hela året. Finns väl inget bättre än att se till att man har värme, sol och bad att se fram emot när hösten är som mörkast.
2) Vänner. En av mina närmaste barndomsvänner, tjejen som varit min vän sedan vi gick på förskoleklass, bor numera i Dubai. Sedan hennes flytt dit från London för ett par år sedan har det legat i tankarna att åka dit och hälsa på men först nu blir resan av.
3) Förra sommaren. Efter att vi prickat in fem semesterveckor med västmanländsk regn, småländsk regn och finländsk regn kändes det svårt att försöka vara tillfreds med kommande månaders mörker och kyla. Framför allt C har tyckt det har varit jobbigt med en "dålig" sommar och verkligen längtat efter sol och värme.
4) Hållpunkter i vardagen. Nu när verkligheten gör sig påmind för mig i form av arbete och ökad tempo och intensitet i vardagen är det jätteskönt att veta att någonstans inte alltför långt borta i framtiden erbjuds det andrum, avslappning och kvalitetstid med familj och vänner.

Efter att vi bokat resan låg vi båda i sängen igår kväll och var alldeles uppspelta - till och med så pass att det var svårt att sova. För visst känns det lite annorlunda att åka iväg nu när vi är tre istället för två. Det är många funderingar kring vad som blir bäst för lilltösen och för oss som familj som styrt våra tankar när vi valt hotell och tänkt på vår flygresa. Långt borta är resor som planerades lite "hafsigt", där hotellets standard inte spelade så stor roll eftersom man ändå skulle tillbringa majoriteten av tiden borta från rummet och där vi kunde välja de billigaste biljetterna på flyget och t.ex. strunta i att få sitta bredvid varandra. Vi är nog en typisk barnfamilj i det avseendet att den här gången har vi satsat på högre komfort och bättre kvalitet för att göra resan så lyckad som möjligt.

Några månader kvar till dess... men helt underbart att ha något att se fram emot mitt i den grådaskiga vardagen! Nu dags att försöka ta igen den sömn som jag gick miste om på grund av förra nattens virrvarrtankar kring resan.