Helgens lekrapport

Oj vad glad jag blir över att kunna göra sådana här uppdateringar på den här bloggen.  I lördags lyckades vi äntligen med att ordna en träff med mina/Adeles "öppenförskola"-vänner; de goa mammor och barn vi lärt känna på Skallbergets öppna förskola för ca ett år sedan. Vårvintern har inneburit mycket sjukdomar, flytt, resor, vardagsstress och annat som gjort att vi har haft svårt att hitta tillfällen då vi alla kunde träffas. Antingen har något eller några av barnen och/eller oss mammor varit sjuka eller så har våra tider krockat så att helt plötsligt hade flera månader gått sedan vi alla tre familjer kunde återförenas samtidigt. I lördags var det dags i vilket fall, och OJ så roligt vi hade det!

Adele, Lionel och den roliga elefanten

På eftermiddagar som den i lördags är det alldeles, alldeles underbart att vara förälder, vilket privilegium att få ta del av lek-bus-mys-humöret hos våra småttingar! Det byggdes lego, grejades, jagades, kördes leksaksbil, provsattes barnfåtölj, spelades innebandy, kastades bollar, busades och pussades. Att charmtrollet, 17 månader gamla Lionel har ett fint nytt rum FULLT av roliga leksaker var förstås en klar fördel. Både Adele och myskillen Lennon som är född på samma dag som hon inspekterade leksaksutbudet och valde sina favoriter; tältet och bollarna verkade gå hem hos Lennon medan Adele fattade tycke för köksleksaker och små djur.

"Jaga mig kompis!"

Jag har skrivit det förr, men upplevde det starkt även den här gången; när jag observerar min dotter i umgänget med andra barn är det ofta just vid sådana tillfällen hennes egenart framträder som tydligast. Häromdagen fick vi papper från förskolan som skulle fyllas i och återlämnas till avdelningen inför "riktig" förskolestart. I ett av pappren stod det "Beskriv ditt barn och hans/hennes personlighet", en begäran som plötsligt kändes väldigt svår att uppfylla. "Hon är väl som barn generellt är..." var första spontana tanken (och återigen kände jag att det där med moderlig intuition, det lär inte jag ha fått alls när jag blev förälder...;), men efter ett tag började jag och mannen skriva. "Utåtriktad, social, glad för det mesta" skrev vi, "nära till känslor", fortsatte vi, "kramig" kom det efter ett tag. "Stark vilja, uttrycker både sin frustration och sin glädje tydligt", kompletterades beskrivningen med utöver några andra attribut jag inte minns just nu. 

Det är KUL att leka!

Upp och ner i Lionels fåtölj

Och se, precis så kändes Adele i lekandet och busandet med de fina pojkarna i lördags. Båda grabbarna känns i sina grunduppsättningar som lite lugnare och lite försiktigare än vår tös, men minst lika lekglada, mysiga, och busiga på sina egna sätt! Ursäkta tonårsuttrycket nu, men så himla fina!! Hoppas verkligen det inte dröjer alltför länge innan vi och våra små får chans att umgås igen.

"Puss på dig vännen!"

Minä itte - iso tyttö?

Maaliskuun 18. päivä vuonna 2013. Olen hämärästi kuulevinani historian siipien havinaa - etkö sinäkin? Tänään  tapahtuu nimittäin jotain Mielettömän Mullistavaa ja Äärettömän Arkista: Prinsessa Ade-pade/Fröken Stinkypie aloittaa kouluttautumisuransa ja siirtyy äidin ja isin hoivasta Blåsbon (suomeksi Tuulenpesä, I love it!) päiväkodin tätien hellään huomaan.

Viime yö meni vähän harakoille, neiti Päiväkotilainen päätti herätä jo puolilta öin velliä vaatimaan ja sitten klo 6.20 päivän uusia haasteita vastaanottamaan. Lieneekö kyse ollut unenpuutteen pehmittämästä päästä vai muuten vain herkillä olevasta mielenalasta, mutta äippä vastasi kumpaankin tarpeeseen sen kummempia mukisematta ja roppakaupalla läheisyyttä ja huomiota antaen. Siinä me tytöt sitten istua törötimme puoli seitsemän aikaan aamiaispöydässä isi-papan kuorsatessa pidennettyjä kauneusuniaan makkarin puolella. Venyttelimme ja vetkuttelimme aamupalan syömisen kanssa, leikimme Ossi-nallen kanssa, luimme kirjoja ja vähän päivän lehteäkin ja nautimme yhdessäolosta.

Viikonlopun leikkisessioita

Hassua, miten tämä aamu saattoi tuntua erilaiselta muihin verrattuna, vaikka minun ja tyttäreni arki on jo useamman kuukauden ollut samanlaista: nähdään aamiaisella ja erotaan päivänsydämeksi, palataan töiden jälkeen hali- ja painisessioiden sekä leikkien pariin. Tuon tämän päivän päiväkotisession pituushan on kokonaista 1-1,5 h, ja vielä isukin kanssa, joten kovin radikaalista muutoksesta Adepaden arjessa ei vielä ole kyse. Silti ilmassa on lievää haikeutta, jännitystä, odotustakin.

Perjantai-illansuun After Play kavereiden Isabelin ja Elviran kanssa. Aikuisillakin oli kivaa;)

En ole sinänsä kovin huolissani oman pikku kullannuppuni pärjäämisestä Suuressa Maailmassa, sillä SosiaalisuusÖöpelimme on eri yhteyksissä ja kontakteissa niin tuttujen kuin uusienkin tuttavuuksien kanssa osoittanut suhtautuvansa oman itsensä ulkopuoliseen maailmaan innokkaasti, uteliaasti ja mielenkiinnolla uusia kokemuksia keräten. Mikä tässä lähinnä mietityttää on se, ettemme enää yhtä helposti saa mahdollisuutta pysyä kärryillä lapsemme arjen tapahtumista, pienistä ihmeistä ja edistysaskelista. Kun Miss Notinterestedinwalking eilen ensimmäistä kertaa seisoskeli pitkiä aikoja ilman tukea ja sitten aplodeerasi ihastuneesti omille taidoilleen (ks. kuvatodiste alta), äidin mielessä kävi ajatus "hitto jos se ottaa ensimmäiset kunnon askeleensa päiväkodissa..." ;)

"Minä seison taputapu"

 
Tällaistako tämä sitten on, päivähoitohommien aloittaminen? Luopumisen kirpeyttä, toisaalta suurta ylpeyttä, lievää haikeutta, uteliaisuutta, "olisinpa kärpäsenä katossa"-fiilistä? Kertokaapas, kokeneemmat tai samassa tilanteessa olevat! Postauksen päätteeksi vielä Neiti Minäitten omakätinen todiste siitä että "ihan varmaan pärjään päiväkodissa, luenhan mä jo Dagens Nyheteriäkin". Niitä käsiä sitten pestiinkin painomusteesta puhtaaksi oikein antaumuksella...

"Isi, mä luen tätä ihan itte"

Tillbaka

Och så blev det en månadslång bloggpaus helt utan att det var tänkt så. Man kan väl säga att livet kom emellan. Det har varit få tillfällen den senaste tiden jag hunnit eller orkat tänka på att skriva något - och visst var det en av premisserna som jag satte upp för mitt bloggande för snart ett halvår sedan: känner jag inte för det ska det inte finnas något inre tvång heller.

I berg- och dalbanan som kallas livet har det under denna period verkligen ingått både "ups and downs". Dubai-resan infriade alla förväntningar både jag och familjen hade; vi fick 10 dagar av sol, bad, värme, avslappning, gemenskap med familjen och några goda vänner, utan att förglömma goda middagar och det galna utbudet för shopping som Dubai hade att erbjuda. En paus från vardagen och från allt det tunga var något jag innerligt längtade efter precis före resan och den fick jag/vi också. Det gick förvånansvärt lätt att stänga av tankarna och bara vara. Blunda bakom solglasögonen och suga i sig välgörande värme, bygga små sandslott i vattenbrynet med lilltösen, sugas in i hennes glädje över att få slippa tjocka vinterkläder och plaska, plaska, plaska i det kristallklara, turkosa, alldeles perfekt tempererade vattnet. (I ärlighetens namn får både hon och jag erkänna att det var minst lika roligt - och lite mindre vågor - att leka med vattnet i hotellrummets badkar och i barnpoolen;)

På den andra fronten däremot... jag vill så gärna skriva att det hänt något bra, men så är inte fallet. Oron, rädslan, ovissheten, frustrationen, och orsakerna till dessa, allt finns kvar och lever sitt eget paralyserande liv. Känslorna åker mini-berg- och dalbana "on a daily basis"; man slits mellan hopp och förtvivlan och däremellan hamnar i perioder av någon slags utmattad känsla av att vara bedövad. När jag berättade till mamma häromdagen att jag emellanåt känner som om inget av detta vore sant, som om det hände någon annan och att jag svävade utanför och bara betraktade det som händer, tyckte hon sig känna igen känslan. Kanske handlar det om en försvarsmekanism? För visst är det övermäktigt emellanåt att ta in det faktum att någon man älskar och bryr sig om ska behöva lida så mycket.

Om knappa två veckor åker jag, mannen och lillfröken till Finland, en resa som jag både ser fram emot (det var länge sedan sist jag kände att jag borde bo där egentligen) och bävar inför. Det är alltid förenat med glädje att få åka till den forna hemstaden och träffa familjen och vännerna, men samtidigt innebär detta besök att allt det jobbiga kommer ännu närmare en - med tillägget att inget har förändrats kring mina möjligheter att agera och göra något åt situationen. Maktlöshet stavas känslan. För att inte tala om ilskan och frustrationen kring sjukvårdens tillkortakommanden, för visst har det även dykt upp sådana - så fullständigt onödiga i en redan pressad situation.

Om jag ska leta efter något positivt i allt detta får det ändå vara alla människors stöd och empati. Mitt i det eländiga har jag aldrig haft svårt att påminna mig om att det finns goda saker i livet. Att öppna sig och prata, gråta, låta ilskan komma, erkänna när man inte orkar, att finnas tillsammans i tystheten, allt detta för en framåt stund för stund, dag för dag. Och gör det lite lättare att acceptera att den framtid man blickar mot är osäker.

Lilla resenären