Axplock av kvällens känslor

Trött.
Ledsen.
Orolig.
Arg.
Vill så mycket, kan så litet.
Alltså: frustrerad.
Kluven.
Älskar.
Lycklig.
Tacksam.
Bär på en egendomlig skuldkänsla.
Lever i hoppet.
Behöver sova.
Imorgon är en ny dag.

God natt.

Förskolelycka och -sorg

Något överraskande fick vi igår beskedet om att Adele kommer att få börja på förskola fr.o.m. det datum vi önskat oss, dvs. 18 mars. Dessutom får hon börja på just den förskola som vi hade som första alternativ, och som vi hört mycket gott om. På en dag då vi precis fått höra två "nej" från två olika förskolor och börjat förbereda oss för en kämpig tillvaro med massor av samtal till kommunen och till de privata alternativen innan allt skulle vara klart var lyckan förstås total när samtalet från placeringsassistenten kom. Men de lätta stegen jag färdades med tillbaka till jobbet (från ytterligare en av förskolorna där vi var på besök "förgäves") omvandlades ganska fort till lite tyngre.

Förskola alltså... ska vår lilla tös börja på förskolan nu? Är det verkligen sant att det nästan är dags för det? Stegvis ersattes lyckokänslorna med oroliga funderingar kring hur detta ska gå. Jovisst, det är två månader kvar till 18 mars, men en slags "it's the end of an era"-känsla kröp innanför västen med en övertygande kraft. Om två månader kommer Adele att tillbringa större delen av sina dagar på en förskola. Med andra ord: ingen av oss kommer att vara hemma med henne, ta hand om henne, se till att hon är glad och nöjd, leka, bråka, söva, mata, busa, kramas, pussas, trösta, gosa... Ja, ni ser vart det här bär åt. Mitt i "vi måste hitta en förskoleplats"-hetsen hade jag helt och hållet glömt bort de sentimentala aspekterna med att överlämna sitt barn i främmande människors händer.

Tankebanorna jag hamnat in i förstärktes rejält av att en kollega (jobbar man bland forskande pedagoger så är det väl oundvikligt...) idag ställde för mig den något oväntade frågan: hur många timmar ska hon vara på förskolan då? Öö.. ööö... ööö.. jag vet inte. Vi har väl hoppats på att kunna arbeta heltid båda två från och med april och inte ännu ägnat någon tid åt planering på detaljnivå. Jag brukar känna mig trygg i hur vi löser saker och ting i vår familj och därmed även våra föräldraroller och har inte heller haft några större tendenser att drabbas av osäkerhetsattacker, men nu var en sådan ett faktum. "Vi-är-dåliga-föräldrar-som-inte-har-en-plan-för-framtiden-och-om-vi-har-en-plan-är-det-något-fel-med-den" snurrade det runt i huvudet samtidigt som jag hyfsat övertygande konstaterade till kollegan: "Vi har inte haft det som utgångspunkt att jag måste gå ner i deltid", varvid kollegan förstås kontrade med att "Nej just det, det kan ju din man också göra". Hmmm... jovisst, men...

"Här kommer jag med min gåvagn"

"Men" i det här fallet är tveksamheten kring normen som säger att heltidsarbetande föräldrar och glada och nöjda barn är en ekvation som inte går ihop. Vad jag har svårt för är den fastspikade inställningen som går ut på att ett litet barn inte kan må bra av att vara "länge" (hur detta definieras beror väl på...) på sin förskola och att man som förälder som regel gör fel genom att lämna sitt barn där fler än X timmar ("X" definieras återigen olika av olika förståsigpåare, alltifrån 3 till 8 brukar det vara). Vårt sätt att närma sig denna "problematik" har varit "oproblematiskt" - i alla fall fram tills nu; vi tar det som det kommer, har vi sagt (en inställning som är helt klart ett resultat av snart 12 års gemensamma liv med den underbart bekymmerslöse mannen som är Adeles pappa; utan honom skulle jag ha oroat mig mycket mer).

Visar det sig vid inskolningen att Adele inte trivs på förskolan, med de andra barnen, med rutinerna och med personalen - då tar vi tag i problemen istället. Visar det sig att dagarna på förskolan är för långa, att hon agerar utåt antingen hemma eller på förskolan eller både och - då tar vi tag i det. Kanske får någon eller båda av oss gå ner i arbetstid eller till och med gå hemma med henne i några månader till, men någonstans måste jag väl tro på att vi kan lösa problemen när /om sådana uppstår. Med våra flexibla arbetstider borde det ändå vara möjligt att lämna lite senare och hämta lite tidigare utan något "megakrångel" och en fullständigt genomtänkt "grand plan" - hoppas jag.

Så, när jag nu fått häva ur mig lite oro och frustration tänker jag försöka återgå till den positiva tanken där alla dessa grubblerier fick sin början. Vi har fått en förskoleplats, och dessutom på en förskola som i alla fall ryktesvägar verkar väldigt bra. Nästa vecka ska vi dit och hälsa på, förhoppningsvis blir det ett besök som snarare dämpar oron än utökar den. Det är härligt, men även vemodigt att se sitt barn växa, för varje ny händelse som sker och färdighet hon förvärvar sig är en påminnelse om att tiden som varit aldrig kommer att komma tillbaka - samtidigt är det helt fantastiskt att se hur hon utvecklas, upptäcker världen och omvandlas från en bebis till en liten person. Vår alldeles underbara dotter! 

Fröken "Jag snodde en chokladpralin" häromdagen. Undrar om förmågan att nalla godis på något sätt korrelerar med förskolemognad? ;)

Arkea ja juhlatuulta

Olipa kerran lauantaiaamu, isän nukkumavuoro ja äipän ja ipanan leikkisessio jälkimmäisen omassa huoneessa. Tai oikeammin:  levottomasti nukkunut haukotteleva mamma, joka yritti lauleskella suomenkielisiä lastenlauluja, mutta totesi että ilman hunajateetä käynnistetyllä flunssan jälkeisellä aamuäänellä ei pitkälle pötkitä. Sitä paitsi sitä pientä ihmistä näytti joka tapauksessa kiinnostavan enemmän hoitolaukun sisällön levittäminen lattialle, kirjojen selailu ja käsinukkelampaalla leikkiminen. Siksipä äiti vaikeni ja yritti myös vaientaa sen huonoa omatuntoa kasvattavan äänen, joka naputti suomen kielen kuulemisen tärkeydestä Adelelle. Ja ajatteli, että jospa ei tehtäisi tästä kaksikielisyyshommasta suorituskeskeistä, ei ainakaan tänään...

Sellainen oli lauantaiaamumme ja hiljaisten leikkien lomaan mahtui siis vähän blogipostauksen kirjoittamistakin ennen isipapan herättelemistä ja juhlatunnelmaan siirtymistä. Viikonlopulle oli siis tiedossa ihan jotain muuta kuin suorittamista. Adelen virallista 1-vuotispäivähään vietettiin uudenvuoden aattona Suomen mummolassa, tai oikeastaan uudenvuodenpäivänä sukulaisten voimin. Isot kutsut pienelle tytölle, mutta myös mainio syy ja tapa nähdä sukulaisia. Pohdin pitkään sitä, että olisin halunnut juhlia tyllerömme ensimmäistä syntymäpäivää sinä virallisena syntymäpäivänä ihan omassa kodissa, mutta aikataulukysymykset joulun ja uudenvuoden osalta osoittautuivat sellaiseksi Rubikin kuutioksi, että päätin luopua turhista elämää monimutkaistavista ambitioista. Sitä paitsi; pikkuapinan ensimmäisen elinvuoden täyttymistä kannattaa kuhlia useampaan kertaan, eikö vain? Siispä lauantaina oli kalaasien aika, vaikkakin hieman aiottua suppeammassa mittakaavassa selkäongelmieni, tilanpuutteen ja suhteellisen spontaanin organisoinnin vuoksi.

Pakollista ilmapalloräpläystä ;)

Niinpä laitoimme iltapäivällä kahvipannun porisemaan, katoimme pöytään suklaakakkua, cake popseja ja ihan oikean sitruunatäytekakunkin, kiinnitimme oveen ne perinteiset ilmapallot lastenkutsujen merkiksi ja heittäydyimme koko perhe hetkeksi juhlatunnelmaan. Joukko Adelen pieniä ystäviä tuli käymään, lahjoja jaettiin ja leikkejä leikittiin. Tuntui juhlavalta ja samalla kovin ihanan loogiselta, että pikku tyllerömme on jo yksivuotias! Näihin kuviin ja näihin tunnelmiin (varsinkin näin arkisena maanantai-iltana..)

Cake popseja!

Suklaakakkua

Maailman vahvin nalle-lahjapalapelin tarkastelua

1 år, nytt år!

Jul- och nyårsfiranden passerade inte utan att jag kände mig lite nostalgisk mitt bland allt ätande, firande och umgänge med nära och kära. Jag har varken lust eller behov att romantisera Adeles förlossning, men märkte att tankar som "förra året vid den här tiden gick jag omkring med värkar" eller "förra året vid den här tiden levde vi våra sista dagar som bara två i familjen" och "förra året vid den här tiden låg vi på BB och beundrade vår dotter för första gången" dök upp i mitt huvud lite då och då under årets sista dagar. Livet förändrades verkligen under 2012. Och vilket år det var!

Först och främst: vi har blivit föräldrar. Adele finns i våra liv. Oavsett vad som skulle hända i livet kommer dessa två fakta aldrig att förändras. Men vår dotters födsel och år 2012 innebar även andra förändringar. Jag fick en möjlighet att ta en paus från arbetslivet och överlevde det. Jag återgick till arbetet och överlevde det. Carl blev pappaledig och vi bytte roller som huvudsaklig familjeförsörjare och "hemmamamma/-pappa" - och har klarat det fint. Vidare har vi som äkta makar och två vuxna i ett förhållande fått hitta nya vägar för vår samvaro och fått vårt liv berikat på ett sätt som var svårt att föreställa sig innan vår lilla tös kom till oss.

Att två har blivit tre har också inneburit vissa förändringar i förhållande till vår omgivning. Under året har vi nog umgåtts mest med andra familjer med småbarn - inte minst eftersom de ofta varit lediga under samma tider som vi :) Jag har sagt det högt vid ett par tillfällen och även skrivit om det här i bloggen; när Adele föddes vågade jag nog inte riktigt hoppas på att tiden som föräldraledig skulle bli så underbar vad gäller det sociala. Föräldragruppen, vännerna vi fått via öppna förskolan, de nya bekantskaperna i den spännande finsk-svenska familjegruppen samt alla "gamla" härliga vänner som stöttat och inspirerat, deltagit i våra liv under våra träffar, via sms, mail, fikastunder, fb-hejarop, och fått livet att smaka gott: stort tack till er för ett fint 2012! Jag hoppas att 2013 blir minst lika bra :) 

Denna uppdatering verkar bli ett ihopplock av många spridda tankar. Kanske är det symboliskt för den stund i tiden jag befinner mig i; i skiftet mellan semester och en lång period av intensivt arbete. Dessutom har jag rent konkret gått och plockat saker här i vårt hem under de senaste tre dagarna känns det som. Det tar lite tid att landa efter att ha varit och tillbringat större delen av julledigheten på resande fot. Bland mina spridda tankar finns även en liten statuskoll vad gäller vår ettåring. So here goes: 

Adele 1 år

- går med stöd men vågar sig inte riktigt till "friare vatten" än

- älskar "vuxenmat" och ratar barnrätter. Rödbetrisotto med chevre är gott. Pasta med köttfärssås är sådär. 

- har 4 tänder, varav nr. 3 dök upp på hennes 1-årsdag

- är en riktig ballerina; går ofta på tårna men har börjat sätta ner hela foten också

- har lärt sig klättra uppför trappor hos farmor och morföräldrar

- favoritleksaker just nu: böcker, traktorn med bondgårdens djur och Ossi-nalle

- sover hela nätter för det mesta

- älskar att se på Pingu på youtube

- kan skaka på huvudet och säga "nej" när hon inte vill ha något (eller skrika högt;)

- leker gärna tittut och säger "a-aa" i samma rytm som "tit-tuut" eller "kuk-kuu" på finska

- är oerhört social, älskar människor!

Älskade unge!