Ikväll har jag blivit påmind om hur min sorg kring Ville är och i vilken fas den befinner sig. Den är tyst, den är privat, och den skyr tillfällen där jag inte har kontroll över den.
Sitter i bilen när jag skriver detta, har precis återvänt från kyrkogården och försöker hämta mig från "chocken" en allhelgonafton på en överfull minneslund innebar. Efter en trevlig dag med vänner begav jag mig till Hovdestalund med en ask tändstickor och två gravljus, en för Ville och en för Adeles farfar. Längtan efter att få samla sina tankar och känslor i tystnad och att bara se över havet av brinnande ljus fanns där. Vädret lite småruggigt och blött, precis som för ett år sedan då vi hade en fin stund i minneslunden, lyssnandes på regndropparnas dans mot gravljusens hattar.
Ikväll var stämningen annorlunda; parkeringen överfull, människor, barn, hundar överallt längs gångvägen till minneslunden och däri. En stämning präglad av pliktskyldiga "nu går vi och tänder ljus, det hör till". Jag märker en känsla av obehag som stiger för varje steg jag tar närmare platsen jag tidigare funnit så rofylld. Drabbas av en febrig längtan av att fly, samtidigt som jag känner hur tårarna stiger i ögonen på mig. Fortsätter framåt. Jag vill också tända ljus för den som lämnat oss, den jag saknar, men det känns så obeskrivligt fel att göra det mitt bland alla dessa glättigt pratande människor, för vilka besöket på kyrkogården verkar vara lika med den klassiska lördagsturen till shoppingcentret.
Det är där och då det slår mig, i konflikten mellan sorgens olika uttryckssätt, när jag stressat tänder mina ljus, tittar på dem en sekund och sedan flyr därifrån när tårarna börjar rinna. Jag har vandrat en lång bit ifrån den tiden då min sorg var offentlig och på ytan. Nu är den något som inte passar in, inte lämpar sig i offentlighetens ljus. Jag vill sörja själv, utforska den privat, jag vill kunna stuva undan den när det "inte är läge". Och jag är långt ifrån att kunna ta så lätt på den att en allhelgonafton på kyrkogården skulle kunna kännas som en "walk in the park".
Ikävä sua, isoveli. Kuvan kynttilä on meidän omasta pihasta, olisin niin mielelläni näyttänyt sulle tämän kodin.
