Hördu, nu har jag ändrat mig vad gäller dina besök. Jag orkar inte träffas just nu. Eller jag vill, men kan inte och det är det som är problemet. Hur kan det skifta så från en tid till en annan? Det var inte alls länge sedan jag var glad över att få möta dig i drömmarna, för den flyktiga kontakten jag fick med dig och den tid tillsammans vi inte kan få tillbaka.
Men nu orkar jag inte. Blir bara ledsen av att ha dig där, framför allt ledsen över att inte få ha dig nära såsom jag vill. Att inte kunna planera något gemensamt för framtiden, att inte kunna berätta för dig vad sin systerdotter har hittat på och höra dig skratta åt hennes upptåg. Att inte kunna säga att jag är nog lite arg på dig också. Arg för att jag känner ett ensamt ansvar för våra föräldrar, ett ansvar som tidigare var vårt gemensamma och som kändes tryggt att dela med dig. Nu är jag själv med det och även om det inte väger så tungt ännu, vet jag att allt kommer att bli svårare sedan.
Vet du vad mer som är dumt? Det har gått 8 månader och jag för fortfarande någon slags meningslös förhandling med ödet. Försöker få dig tillbaka. På riktigt alltså! Förhandlar om månader, år, en hel livstid med en okänd motpart som bryr sig inte ett dugg om mina försök att skaffa dig mer tid - eller mig, oss, mer tid med dig. På Valborg fick jag ett samtal från en av dina närmaste vänner. När hon ringde och sade att något hade hänt och att hon kände sig tvungen att höra av sig till mig var min spontana tanke att du kommit tillbaka. Den tanken levde kvar i mig bara en flyktig stund, så otroligt naiv, men samtidigt så sann, så äkta och förenat med sådan glädje. Och sedan detta crash-boom-bang. Tillbaka på jorden, bokstavligen.
Jag undrar när man som efterlevande (vilket ord!) börjar komma tillfreds med tanken på att du inte kommer tillbaka. Fy sjutton vad jag saknar dig.
