Berg- och dalbana eller kanske att man lyckas hålla sig flytande trots upprepade kallsup? Jag vet inte riktigt vilken metafor jag ska välja för att beskriva känsloläget den senaste tiden. Mest känner jag bara av att jag är mentalt trött, känslomässigt sliten, går på låga varv och har svårt att orka med.
Vardagen med alla sina obligatoriska sysslor gör ju sitt. Så länge som det behöver städas, skötas, lekas, lagas mat och matas, bytas, tvättas, rensas, handlas, plockas, diskas, osv. gnetar man på. Inte på autopilot, det skulle jag inte säga, snarare har jag varit mer närvarande i min vardag än på länge, nästan grävt mig in i sysslorna hur triviala de än må ha varit. Stressat över städningen och plockandet inför lägenhetsvisningarna, torkat den förkylda lilla näsan för femtielfte gången, vaggat i famnen på natten när den lilla inte kunnat sova, umgåtts med vänner, funnit mig själv fokuserad i arbetet och på så sätt mutat bort det som gjort upprepade försök att borra sig in i min själ.
Oron. Sorgen. Ilskan.
Men sedan kommer den där efterlängtade korta stunden för vila, kvällen då lillan äntligen läggs i tid så att jag - vi - ska få ha lite av den där berömda "egentiden". Och så landar man i den där tiden bara för att upptäcka att det är där som det mörka gömmer sig. Det som inte fått någon chans tidigare, som legat och lurat i skrymslen och vrån av min tillvaro och emellanåt lyft sitt fula huvud som bara för att visa sig att det finns där. Så nu kommer det, oinbjuden, tar plats och sätter sig på bröstet på mig med ett hånflin. Och jag har inget att sätta emot.
"Låt dig sörja, släpp ut det" säger mannen. Jovisst, jag har liksom inget val. Men egentligen vill jag inte. Känner inte att dessa känslor tar mig någon vart. De förändrar ingenting, inget blir bättre av mina tårar. Sorgen är så... inte kontraproduktiv, men inte någon framåtförande känsla heller. Den saknar förändringskraft och det är just den kraften jag behöver.
Dessutom känner jag skuld. Skuld för den möjlighet jag har som han inte har. Jag kan stänga av, eller åtminstone försöka, jag kan muta bort det onda med vardagssysslor och få andrum på så sätt. Men frågorna kvarstår: vilken sorts rättvisa finns det i världen egentligen? Om våra biologiska liv nu styrs av genetik, hur kan två människor med samma utgångspunkter ha så olika förlopp i sina liv? Får han någonsin en "break"? Får vi som är "anhöriga" det?
Anhörig. Gillar inte ordet. Det klingar byråkratiskt, medlidsamt och samtidigt så lamt. Offerpositionen är inbakad i det, det är som om man redan gett upp. Bättre med nära och kära, de är ord som hamnar mycket närmare hur man känner sig, som jag känner gentemot honom. När och kär, trots att det är ett antal hundratals kilometer mellan oss just nu.
Och så har man gjort det. Brytit ihop och gått vidare, eller brytit ihop, skrivit av sig och gått vidare. Mot en ny dag då det återigen ska ätas, lekas, jobbas, plockas, lagas och matas. Det mörka hamnar i bakgrunden och man tar ett nytt grepp om de små tunna trådar av hopp som väntat på sin tur under den mörka stunden. Skulden skjuts åt sidan och ett utrymme för mer konstruktiva känslor öppnas upp. Att stötta, glädjas, leva och andas ihop. Man är flytande igen.
